Tiger!

Channa som fixade 7 nollor på tävling fick ett eget blogginlägg, medan Tiger som också tävlade och skötte sig jättebra på sin första tävling inte ens fick med sitt resultat, så nu får han ett eget inlägg...
Tiger är den enda hund i vårt hus som inte var planerat att han skulle bo kvar här. Eftersom vi har flera tikar så har jag aldrig ens haft en tanke på att ha en hane, eftersom jag tyckt att det skulle bli både krångligt och synd om hanen när tikarna löper. Men intressanta tigerspekulanter lyste med sin frånvaro, och när han var 12 veckor och det började höra av sig intresserade så var Tiger redan min... Tigers härliga sätt och löften från flera vänner om att han kunde få bo hos dem under höglöpen om det blev för jobbigt för honom gjorde beslutet om att han skulle få stanna enkelt.
Och jag har inte ångrat det beslutet en enda sekund!
Tiger är en fantastisk liten kille som påminner en hel del om Baby med sin enorma vilja att samarbeta och vilja att alltid göra rätt. Precis som med Baby så kommer det att vara min tid och ork som sätter gränserna för vilka meriter han kommer att få, hans kapacitet och vilja tvivlar jag inte på. Viltspår Champion blev han när han var 9,5 månad, han är en duktig och okomplicerad spårhund som fick hederspris i sin första öppen klass start. När han startade på sin första lydnadsklass 1 tävling så hade jag inte tränat såpass mycket att momenten hunnit bli helt befästa, men eftersom jag var stensäker på att han aldrig skulle resa sig om jag sagt att han ska ligga kvar på platsliggningen, så startade jag ändå. De andra momenten hade jag bara kunnat skoja bort om det blev fel, men min pålitliga kille gjorde som matte sa och tog 1.a pris på 177,5 poäng med "jättefin kontakt - bra samarbete" på helhetsintrycket. (Medan den galna nallen som kan alla moment BRA och SÄKERT fixade 7 nollor...)
Inför hans andra lydnadsklass 1 start hade det inte blivit tränat så många gånger till, men det som gjorde mig lite nervös var att vi hade 3 löptikar hemma varav han fått para den ena både fredag och lördag, så jag visste inte riktigt hur pass fokuserad han skulle vara på söndagens tävling. Mitt i natten före tävlingen badade jag honom eftersom jag kom på att han säkert luktade löptik, och det hade kanske inte varit så populärt bland de andra deltagarna... Jag hade inte behövt vara orolig för hans fokusering, som vanligt så gjorde han som hans matte sa, med 176 poäng och 1a pris som resultat. Även här stod det att vi hade fin kontakt och bra samarbete på helhetsintrycket (OCH att domaren önskade färre dubbelkommandon från mig... Att vänja en hund av med olater är hur lätt som helst i jämförelse med att vänja mig av med dumheter, jag är nog i princip obildbar!)
Den galna nallen låg som en skjuten björn på sitt i grupp och flippade totalt på dumrutan, men
sen fick jag lite mer kontroll över henne iallafall och jag är glad över att hon hade en härlig attityd och var MED mig. Att gå från 7 nollor till 2 nollor måste väl dessutom ses som ett framsteg, även om hon inte borde ha några nollor alls längre med tanke på hur säker hon känns på träning...
Det här med Tigers parning var också något som jag var lite nervös för innan. Många har sagt till mig att man säger ALDRIG nej till en hane man vill använda i avel när han visar intresse för en löptik. Jag har lite kaxigt sagt att han ska lyssna på mig vad som är ok och vad som inte är ok, och han har legat plats bredvid höglöpande tik utan att ens titta åt tikens håll. När parningen närmade sig så blev jag lite nervös för tänk om min inställning och uppfostran av honom gjort att han inte skulle para? Första veckan av löpet hade jag dem ihop som vanligt, men sen skilde jag på dem och släppte bara ihop dem 5 minuter om dagen för att se hur intresset var, jag visste att det var för tidigt för parning men ville se om Tiger hade något omdöme om när det är rätt tidpunkt i löpet. Dygn 14 kollade han bara snabbt och viftade på svansen, dygn 15 satt han i fönstret och pep när löptikarna var ute, och när jag släppte ihop dem så tog det max 3 minuter innan de satt ihop... Så jag är nu dessutom glad över att Tiger både är cool under löpet så han utan problem kan bo under samma tak som ett gäng löptikar utan att må dåligt, samtidigt som han är omdömesgill när det gäller parningstidpunkt och parade snabbt och problemfritt och inte tvekade en sekund när jag sagt varsågod! Att han dessutom är en otroligt mild och snäll hane som är gudomlig med valpar och aldrig någonsin skulle tjafsa med en annan hund gör inte saken sämre!

Nytt år!

Nytt år och förbättrade bloggvanor – får väl se hur länge de varar… Jag hade glömt att jag sagt att jag skulle skriva om lydnadstävlingen den 5 December där Channa startade Elit och Tiger debuterade i klass 1, men idag blev jag påmind när jag fick frågan, -Hur tänker man när man väljer att tävla elitlydnad med en berner? Efter sista tävlingen kan jag väl säga att jag också undrade det… Träningarna innan tävlingen så kändes Channa så otroligt säker på alla moment, så jag tänkte och kände att nu har vi stor chans till 1.a pris, jag visste inte vad som skulle kunna gå fel för allt kändes så säkert. Andra som såg henne köra elitmomenten sa att ”ni har 1.a priset som i en liten ask”, och det bekräftade min egen känsla. Väl på tävlingsdagen och första momentet sitt i grupp utom synhåll i 2 minuter så spårade fröken Channa ur direkt… Innan jag ens hann lämna ridhuset så la sig Channa ner och ålade omkring och åt hästskit. Channa märkte att jag inte uppskattade det, så när vi la ner hundarna för platsliggning i grupp utom synhåll i 4 minuter med störning så låg hon perfekt stilla med huvudet i marken hela tiden och jag blev för en kort stund nöjd. Tills det var dags att sätta upp hundarna en i taget och Channa såg ut som om jag försökte lura henne att göra något dumt när jag sa ”sitt upp” och sedan ”SIITT UPP” och inte förrän jag sa ”Channa fot!!!” så satte sig min nalle upp… Vid det laget visste jag att det inte skulle bli något 1.a pris idag, så jag tänkte att jag istället skulle ta resten av tävlingen som en träning, så med nerverna helt under kontroll gick jag in för att få ett bra träningspass istället. Nästa gång ska jag försöka sikta på att ha Channa under kontroll istället för nerverna…På fria följet såg Channa ut och kändes som om hon var på en annan planet. Efter ett långt fritt följ lidande så var det dags för dumrutan, ett moment som Channa är väldigt säker på normalt. På kommandot stå så stannade hon visserligen men skruvade sig så hon stod med nosen åt andra hållet, när jag sa sitt så ställde hon sig och när jag sa ligg så satte hon sig… Inkallning med ställande och läggande så fick jag ge 3 kommandon innan damen behagade komma mot mig, och när jag ropade stanna så tittade hon på mig som om jag sagt något på grekiska och fortsatte glatt mot mig… Vid det här laget så var jag inte längre bara irriterad på jycken, så att hon glatt sprang mot mig trots att mitt tonfall när jag sa ”stanna” visade att jag menade ”stanna eller dö” övergår mitt förstånd… Skam den som ger sig tänkte jag och kämpade vidare för att få kontroll över nallen. Nästa moment var rutan och istället för att springa till rutan när jag sa det så sprang hon ett rejs runtomkring, och när hon av en slump råkade springa till rutan och jag ropade ”stanna – plats” så kom hon glatt springande till mig istället… Jag fick noll kontakt med henne, hon hade kul helt enkelt och eftersom jag bestämt mig för att vara en glädjedödare så struntade Channa helt enkelt i vad jag sa… Apportdirigeringen som hon kan göra väldigt snyggt, där virrade hon omkring och hade inte en aning om vad varken vänster eller höger betydde, och när jag bröt det momentet så gjorde jag ett sista försök att bryta igenom Channas blockering, jag tog tag i hennes kinder, tittade henne i ögonen och frågade väldigt allvarligt ”VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED???” och gissa vad hundskrället gör då? Jo hon vägrar möta min blick och himlar med ögonen och ser lycklig ut, och så fort jag släppte henne studsade hon glatt iväg, med en attityd som sa att hon tänkte minsann inte låta ett surkart till matte förstöra hennes underbara dag… Hoppapporten gjorde hon bra, inte lika snabbt gripande som vanligt, men en 9a i betyg och jag talade om hur duktig hon var. Vittringsapporteringen sprang hon ut och nosade på pinnarna och kom tillbaka till mig utan att ta någon… När jag frågade vart min pinne var så sprang hon glatt ut igen och nosade över pinnarna och kom iallafall med min pinne då. Sista momentet fjärrren så var Channa så lycklig över att det nog snart var dags för belöning att hon inte hörde vad jag sa, Stå – Sitt – Ligg, svårt att höra någon skillnad när man är hungrig så lika bra att ligga still… På väg av plan studsar hon glatt i förväntan, för NU kommer nog godiset! 7 nollor av en hund som man dagarna innan inte kan förstå vad som skulle kunna gå fel, det är ganska nedslående… Men vilken mysig hund hon är, och vilken otrolig personlighet och charm hon har min älskade nalle!Channa är en hund som är otroligt utvecklande att träna, jag får tänka mycket mer när jag tränar henne än jag fått göra med någon hund tidigare. Det har alltid gällt att få till momenten bra från början, för hon har inte klarat att göra många repetitioner. Från det att hon varit liten så har jag jobbat målmedvetet för att bygga upp glädjen, motivationen och farten i momenten. På träning när jag kunnat belöna mellan varje moment så har det gått jättebra, men ganska snabbt upptäckte Channa att på tävling dröjer det länge innan man får belöning, så då gav hon upp från början. Eftersom ett lydnadsklass Elit program är rätt långt för en nalle med liten motor så fick jag tänka till hur jag skulle kunna få upp hennes uthållighet. Första frågan jag fick ställa mig är vad det är som får Channa att brinna och anstränga sig, och utan tvekan är MAT svaret på den frågan… Jag började träna henne med externbelöning genom att ha en skål med mat stående i kanten på lydnadsplanen, som hon fick springa till när jag tyckte att hon var duktig. I början kunde hon inte utföra ett enda moment bra, för Channas hela värld var upptagen av att det stod en skål med mat obevakad en bit bort, så vad matte sa var helt oförståeligt. Efterhand började Channa förstå att det bara var genom att göra som matte sa som man kunde få henne att säga det magiska ordet varsågod, och snart kunde hon utföra flera moment efter varandra med hög fart. Omdömet ”herregud, hon är ju som en border collie på extacy”, bekräftade att jag tänkt rätt i min träning och skruvat henne åt rätt håll.Nuförtiden har Channa inga problem med att orka igenom ett elitprogram med fart och intensitet, men nu har jag stött på ett nytt stort problem… Nu är hon FÖR tänd och jag har plockat bort externbelöningen för att minska retningen. Tidigare gick hon ner sig mer och mer för varje moment vi körde, men nu varvar hon istället upp mer och mer för varje moment som går utan belöning. Tanken på belöning fyller hela Channas hjärna (Channa har precis som Nalle Puh ett stort hjärta men en liten hjärna…) så sådana saker som att vänta på mattes kommando innan man bränner iväg till rutan i 320 knyck, och att lyssna på om matte säger att man ska ta höger eller vänster apport blir oväsentligt, för Channa är numera huvudsaken att det går FORT, för det gillar matte och då blir det belöning… Så nu får jag börja tänka igen, heta hundar har jag ju tränat förut, men aldrig någon som blivit så blockerad och i sin egen värld som mitt stora matvrak… Det är så himla KUL att träna!

Valpsommar!

I år kommer vi att ha en riktig valpsommar, den kommer visserligen att innehålla en hel del jobb, men framförallt så ska det bli vansinnigt kul!
Amaya inledde sommaren med att föda 5 små cavaliervalpar, 4 tikar och 1 hane den 4 Juni.
På midsommarafton den 25 Juni födde Häxa sina 6 små tollarevalpar, 3 tikar och 3 hanar,och dagen efter födde Sasja sina 6 små tollarevalpar, 3 tikar och 3 hanar det också!

Att föda upp valpar är otroligt roligt och spännande, och målsättningen är att göra kombinationer där valparna blir ännu bättre än föräldrarna. En vanebildande utmaning! Känslan när man märker att en kombination verkligen ger precis det resultat man tänkt under sin planering är underbar. Jag rannsakar mina avelstikar och deras bakgrund noga, vad är deras styrkor och var finns deras brister? När jag sedan letar efter hanar så är det ju ofta samma typ av hanar som intresserar mig, eftersom jag vet hur jag vill att "min" typ ska både se ut och vara. Utöver det så är det för mig väldigt viktigt att hanen kompletterar just den tik som ska paras, och att jag inte dubblar brister. Meriter och uppfostran nedärvs ju inte, men det gör däremot mentalitet, hälsa och utseende... Ofta känns letandet tröstlöst för man hittar fel överallt och det är så mycket som ska stämma, men helt plötsligt så hittar man DEN hanen och då är det värt all tid man lagt på att leta! Ibland hittar man inte hanen förrän strax innan det är dags att para, och ibland får man vänta ett löp för att man inte hittat någon, men vissa gånger händer det ju att man ser en hane som man bara VET att den vill jag använda någon gång. Frågade häromdagen på en sån hane som jag bara visste direkt att den vill jag ha valpar efter, så när det är dags för Nova att möta den cavalierkillen om ca 10 månader så kommer väntan på att se om resultatet blev vad jag trodde/ville vara olidlig... Jag är egentligen på tok för nyfiken och otålig för att klara sån väntan, men det är nog nyttigt för mig att lära mig kanske...

När jag satt vid valplådan igår så räknade jag efter att det har fötts 24 valpkullar här hittills. Det är fortfarande alltid lika spännande när de valpar, men jag känner en mycket större trygghet nuförtiden. Träning ger färdighet, och jag vet vad jag ska göra och vad som är normalt. Nu under Sasjas valpning var jag otroligt tacksam för mina tidigare erfarenheter. Första valpen kom lätt, men sedan hade hon värkar såpass länge och kraftigt att jag blev orolig. Kände efter men kände ingen valp på väg, men efter en stund kände jag igen, och då kände jag TVÅ nosar bredvid varandra. Inte konstigt att det inte hände något, att föda fram två barn jämsides är omöjligt kan nog alla som fött barn intyga... Jag knuffade tillbaks den ena av valparna, och då gick det lättare, men valpen som kom fram och suttit i kläm ett tag var livlös. Jag gnuggade, slungade och sög rent den, och samtidigt föddes den andra valpen med navelsträngen avsliten invid bukväggen så blodet sprutade. Samtidigt strimlade Sasja tidningar och bäddade vildsint kombinerat med försök att hjälpa till med den blödande valpen, så jag lyfte kvickt ut de två första valparna ur lådan, greppade blödande valp och peang samtidigt som jag ropade för att få dit någon annan i familjen som hjälp för att gnugga valpen som suttit i kläm och fått i sig fostervatten. Det här var andra gången som jag haft livsnödvändig hjälp av att ha en peang, med fingrarna hade jag inte kunnat stoppa blödningen, och det var så lite navelsträng kvar att en vanlig klämma eller tråd inte skulle gått att få fast. Ingen hörde när jag ropade, så jag gnuggade den medtagna valpen med ena handen samtidigt som jag höll den blödande valpen stilla med den andra handen. Ett rejält adrenalin påslag fick jag, men båda valparna klarade sig!

Nu har lugnet lägrat sig i båda tollarvalplådorna, och småcavvarna som är 3 veckor är nöjda med livet. De sover och äter mest hela tiden, men deras gulliga försök att leka med varandra kan hålla en trollbunden länge:-). Hundar och valpar är en stor del av mitt liv - och jag älskar varje sekund av det! /Anki

Stolt!

Utan att underdriva så kan man ju säga att jag är grymt oteknisk... Som när jag körde igång tvättmaskinen på jobbet 3 gånger i rad när jag egentligen skulle öppna luckan (men tvätten blev iallafall REN...), och att jag får be någon annan i familjen att byta kanal på tv.n om jag vill se på någon annan kanal, eftersom rutan blir svart när jag har glömt vilken av fjärrkontrollerna man ska använda... (Ser ju så sällan på tv att det känns onödigt att lära sig hålla isär de olika fjärrkontrollerna, varför finns det 3-4 olika fjärrkontroller?) Så när jag fått mail och telefonsamtal om att vem som helst inte kan skriva kommentarer i min blogg och att jag borde ändra de inställningarna så har jag bara suckat uppgivet... Men i natt på jobbet så hittade jag vart man ändrar den inställningen! Suveränt duktigt gjort för att vara mig om jag får säga det själv ;-)...

En annan sak jag är stolt över är mina snälla hundar. Vi har ju 6 egna hundar boende hemma, men just nu har vi utöver det även Amaya och hennes 5 valpar och de dräktiga tollarflickorna Sasja och Häxa boende här. I helgen bodde dessutom en löpande Trassel här för att hennes matte Maggan och storebror Trubbel tävlade på lydnads SM. (Är dessutom otroligt stolt och glad att Maggan och Trubbel kom på 17.e plats på SM!!! Grattis - ni är TOPPENDUKTIGA!) Trots att huset alltså är fullt med hundar så är de alla lugna och helt avslappnade med varandra, så skönt att det fungerar bra.

Allt är lugnt i de tjocka tollarmagarna än, och Amayas valpar bara äter och sover (valpningen gick snabbt och lätt), frid och fröjd precis som det ska vara! Själv försöker jag hinna med att måla huset mellan hundpromenaderna, inbillar mig att det kan bli problem att göra det om några veckor när vi har huliganer i hela huset...
Ha en trevlig midsommar allihop, själv ska jag fira midsommaren med att föda tollarbarn tror jag! /Anki

Latmans motion och tidsfördriv

Nu har jag hittat den idealiska lösningen för att få cavaliererna motionerade även när jag själv är lat! Eller rättare sagt, när jag går så mycket med andras hundar att mina egna inte riktigt hinns med... Häromdagen fick vi 3 lastbilslass med grus hemkörda (som sedan ska skyfflas in i pensionats rastgårdarna) och hundarna älskar grushögen! Channa och Baby ligger uppe på toppen, och cavaliererna springer som skållade troll upp och ner och jagar varandra. Lovely som är vår sorkjägare av rang som ständigt går med lerklumpar på fötterna (VARFÖR i hela världen ska cavaliererna inte trimma sina små fötter...) kan t.o.m. tänka sig att gräva i gruset istället om matte surt nog påpekar att det inte är säsong för sorkjakt just nu. Tänk att en hög med grus kan vara så kul!

Och har man sedan för mycket tid över (eller tycker man att någon annan i familjen har det;-)) så kan man göra som T och göra köttfärssås, knyta ihop soppåsen och ställa den på köksbänken och sen gå ut och klippa träningsplanen, med hundarna kvar inne... Positivt är att Channa iallafall kanske känner sig lite mätt nu en stund, negativt är att det blev ganska mycket inte ätbart kvarlämnat på golvet för mig att städa upp... Vi har ju barnsäkerhetsspärr på skåpet in till soppåsen för Channas skull, men när påsen serveras på köksbänken så är det ju nästan som att säga varsågod!
Fast känns ju lite futtigt att gnälla över att T lämnade mat och soppåse åt Channa, när intentionen ju faktiskt var att han skulle laga middag till familjen, bära ut soppåsen och klippa min träningsplan... Bättre man än min är nog svårt att få! Nu börjar våra valpningar komma närmare också, alltid lika spännande!

Blogga? Jag? Aldrig...

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig!
Jag har alltid brukat säga att jag har tillräckligt svårt att få tiden att räcka till för att göra allt jag vill och måste, så att hinna med att skriva om det också har känts som överkurs. Men ibland händer det saker som man gärna delar med andra, och då passar det ju bra att blogga. Dessutom kanske det kan fungera som ett litet kom ihåg för mitt dåliga minne, och på mitt nattjobb har jag ju tid att sitta vid datorn... Däremot passar det inte riktigt min personlighet att skriva om allt som händer i mitt liv, men å andra sidan väljer man ju själv vad man vill skriva om, så här kommer mitt första blogg inlägg!

I Söndags var vi ett gäng Working Beauty´s Som trotsade regnet för en heldagskurs i lydnad hemma hos Pia Albinsson i Arvika. Vi som var där var:

Jag med Channa berner och Tiger cavalier
My med cavaliererna Nova och MiniMe
Maria med Diva tollare
Monica med Elaisa tollare
Mia med Nemo cavalier
Åsa-Linda med Dundra berner
Astrid med Frisco tollare
Madelen med Eros cavalier
Ingrid med Freia tollare
Maggan med Chilli tollare
Agnetha med Humla tollare
Gunilla med Blixtra berner fick tyvärr stå över, för att åka på heldagsträning i regn med förkylning och feber hade inte varit så nyttigt.
Dagens yngsta var Emma 5 månader som ständigt är lika go och glad när mamma Maria tar med henne på träning. Emma har förresten redan beställt en egen Working Beauty, fast hennes föräldrar vet inte om det än... Ännu yngre var ju förstås lilla MiniMe med sina 12 veckor, men som den Lovelydotter hon är så kan och vet hon redan allt bäst, så lydnadskursen var för mattes och syrran Novas skull...

Var och en fick enskild hjälp med det man ville, och man lär sig verkligen otroligt mycket av att titta på vad andra får för råd och tips också. Pia är otroligt duktig att träna och läsa hund, och en suverän pedagog! När man som jag tränar med flera olika sorters hundar som har olika sätt och förutsättningar så uppskattar man verkligen en instruktör som anpassar sina råd efter just den hunden. Om jag hade försökt träna Channa berner som Baby tollare t.ex. så hade Channa och jag fortfarande varit i klass 1, men med en hel del tänkande i träningen så kan Channa göra saker med fart och perfektion också. Min coola nalle har ju fått omdömet "som en border collie på ecstacy" när hon tränat, och med Channa är den magiska lösningen mutor i form av mat... Vem behöver hund med motor när man har hund som är desperat hungrig ;-)? Det var en del Aha upplevelser och insikter under dagen på flera håll tror jag. Själv tycker jag väl att mitt svar på Pias fråga vad som var problemet med Tigers fotgående åtminstonde var ärligt: Tiger kan inte gå fot för att jag inte lärt honom det än... Bakläxa åt mig för att jag inte tränar mer, och bakläxa åt dygnet som inte har fler timmar!
Väldigt roligt att se hur bra alla hundarna gick, och hur otroligt trevliga ägare de har!!!
Jag är så otroligt glad och tacksam att jag lyckats få "mina" valpköpare, ni är bara bäst!
När man som jag får rätt ont av att sitta ute i regnet en hel dag, så är det ett väldigt gott betyg åt mina härliga valpköpare och deras hundar att kvällspromenaderna med pensionathundarna gjordes med ett glatt leende på läpparna på Söndag kvällen.
Så dagens blogg tillägnas mina fantastiska valpköpare - tack för att ni finns!/Anki